Uppvuxen i en familj där vardagen kryddades med terpentindoft från pappas ateljé och den speciella lukten från mammas grafiska verkstad.Den stora matsalen med sitt enorma antika middagsbord fylldes med färska etsningar och litografier. Oljemålningar spreds ut över golven i det rymliga vardagsrummet och i ateljén. Färg, form och hantverk var en självklar del i uppväxten.

Mitt eget rum fyllde jag från unga år med experiment och nermonterade elektriska apparater - allt skulle begripas och nya möjligheter till alternativa användningar undersökas. Mina händer blev bästa vänner och utförde varenda uppgift med bättre och bättre precision och känslighet.

Jag låg ofta försjunken i långa tankebanor om möjligheterna med detaljerna ur en nedmonterad skivspelare eller hur en viss geometri skulle kombineras på något nytt sätt.
Rummet fylldes till en nästintill ogenomtränglig kaos – eller tillsynes kaos. En känd skulptör och nära vän till mina föräldrar tittade in i mitt rum och kommenterade det han såg med orden ”den här röran är tamejfan genial”.

Jag ansågs som lat men fick vara ifred med mitt sätt att vara. En dikt som min mamma hittat i DN bekräftade hennes förståelse och support för mina egenheter. Dikten heter ”men nyskapar – det gör den late”. Jag kan den fortfarande utantill.

En havererad segelbåt i mahogny på sjöbotten blev en underbar utmaning i de senare tonåren. Jag lyckades omvandla båten från vrak till en glänsande skönhet. Det var då som jag på allvar upptäckte njutningen av att vara ett med materialet. Känslan av att kunna väcka liv i det slumrande ädelträt och så småningom segla i nåt som upplevdes som min egen skapelse.

Parallellt med arkitektyrket har arbetet med händer och en aldrig sinande ström av stora och små produktidéer levt ett eget liv i tysthet.

Här presenterar jag några av mina skisser i konkret form. Välkommen!

dag lindberg